Det är skönare att säga att man mår bra än att säga att man mår dåligt och det är lättare att skratta och låtsas att smärtan i bröstet inte existerar. Jag vill inte påstå att jag ljuger, men jag säger kanske inte hela sanningen. Jag tycker att det är obekvämt att säga att jag inte mår så bra, vem vill höra på någon som gnäller? Jag vet att mina nära och kära inte vill att jag ska må dåligt, så om jag försöker få dem att tro att jag mår bra, så får jag också dem att inte längre oroa sig. Så jag har börjat säga att jag mår bra, jag säger det högt, och kanske kan jag tillslut även lura mig själv.

 

Även om jag äter mycket bättre nu, och fakstiskt sover när jag väl har somnat så är dagarna helt blurriga. Kan inte komma ihåg vad jag gör, för att jag inte lever mitt liv, jag minns inte vad jag har gjort den veckan som har gått, för att jag bara lever, lever utan att leva. Så jäkla konstigt och förvirrande känslan, jag stänger typ ute allt, ignorerar smärtan och försöker ha roligt istället, och jag har kul, jag skrattar åt och med mina vänner, men samtidigt så finns den där hela tiden, den där konstiga känslan, känslan av att vara helt ensam.

 

Jag kan inte riktigt förklara, jag kan inte ens förstå själv, jag förstår inte, förstår inte hur det kunde bli såhär, förstår inte hur jag fortfarande lever, jag känner mig som en zombie. En zombie som lever mitt liv, gör saker och agerar på sätt som jag vet att folk är vana vid, det är som att min hjärna går på autopilot. Ikväll är en sån kväll där jag tänker extra mycket, på allt och ingenting, jag kan inte stoppa tankarna och det är så fruktansvärt jobbigt. Jag vill inte tänka, för det gör ont.

 

att intala andra att jag mår bra, är mitt sätt att försöka tro på det själv