31/3 - "in the end, we only regret the chances we didn't take."
jag skriver den här bloggen för mig, både för att kunna skriva av mig när jag tänker mycket, och för att kunna titta tillbaka och se vad jag tänkt på och hur jag mått innan. det är som min egna dagbok. vissa dagar skriver jag mycket, vissa veckor ingenting alls, men det är just för att jag skriver när jag har något att skriva. nu har jag inte haft något att skriva, det har inte hänt så mycket som jag har behövt skriva av mig för. men nu har jag hamnat där igen. min värld hamnade ännu en gång upp och ner, denna gången utan så många tårar, men oj så mycket att tänka på, har 1000 tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu, och bloggen får agera bollplank med alla tankar. jag vet varken ut eller in, hur jag borde göra eller hur jag vill göra, ska man lyssna på hjärtat eller på hjärnan, ska man tänka i nuet eller på framtiden.. så många jobbiga frågor som alla leder till ett och samma val.
hur mycket orkar mitt hjärta, hur mycket klarar det av, är jag redo att testa igen, eller kommer jag gå sönder inombors? jag vet inte hur jag ska styra mina känslor, ska man ta på magkänslan, sin första instingt eller vad kommer till slut att bli rätt? jag vill inte må dåligt igen, jag vill inte hamna på botten igen, men samtidigt vill jag inget annat än att få vara lycklig igen, lycklig med han. kan jag bli det igen? kommer jag kunna lita på honom igen, kommer jag känna mig trygg som förut? kommer det kunna bli bättre igen. jag vill verkligen bara vara lycklig. hur vet jag vad jag ska ta för val för att komma dit? känns som att jag går sönder av allt, jag blir så osäker på mig själv, på vad jag klarar av, mitt huvud sprängs snart av alla tankar och känslor.
ibland tänker jag tillbaka på hur långt jag har kommit på 2,5 månad, spykiskt alltså, hur långt man bara kan komma av att tro att man blir bättre, för mig behövdes det inte mer än en förklaring så revs alla murar igen. jag kan inte säga att jag är tillbaka på ruta ett igen, för det är jag inte, men jag föll garanterat ner många steg på min trappa.. var det då allt bara inbillning, hade jag inte kommit så långt som jag trodde? jag orkar inte undra mer, jag vill ha svar och raka spår att följa. jag är trött på detta. trött. trött i huvudet, i själen och i hjärtat, bara helt slut.
